Anhörig till strokedrabbad
Jag vet inte om det här är rätt tråd. Min mamma fick en stroke för 3 veckor sedan, en hjärnblödning, jag är hennes yngsta dotter och jag är 25 år. Det har varit en tung tid med mycket tårar och förtvivlan. Jag är fruktansvärt ledsen, orolig och rädd. Tänker mest nu på mamma och framtiden. Hon är väldigt förvirrad och jag hoppas att lite av det försvinner, men kanske inte riktigt helt. Jag saknar min "vanliga" mamma. Jag känner mig så tom ibland och vet inte riktigt hur jag ska tänka. Har svårt att sova och äta, livet känns jättetungt och det är knappt så jag klarar av en dag för jag är så ledsen. Men jag har lovat mamma att vara stark för hennes skull och hon lova att vara stark för min och släktens skull. Jag är väldigt glad över att hon lever och att hon finns där. Men det jag saknar mest är ju när hon var frisk. jag vet ju innerst inne att hon kanske inte blir sig själv igen och jag kämpar med den tanken att livet kanske inte kommer att bli som förut. Jag beundrar min mamma för hennes styrka och jag är jättestolt över henne, hon är min bästa vän.
Nu vet jag inte om det är rätt tråd men jag tänkte fråga hur ni som anhöriga känner? Hur hanterar ni situationen och hur har ni kunnat gå vidare?
Mvh, Emelie.
Mvh, Emelie 
Är inte anhörig till någon med stroke själv, men hittade en sida med bra info om vad man som anhörig kan få för hjälp och stöd.
_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!
Stroke är ju en fruktansvärt sjukdom och alla drabbas så olika. Det är väldigt svårt att veta i början hur mycket rehabiliterad man kan bli men mycket träning gör att många får tillbaka förmågor ganska bra men som sagt så beror det ju på hur stor skadan är och var i hjärnan skadan sitter.
Det är bara att hoppas att dina mamma hämtar sig så gott det går.
/Maria
Min mamma fick en liten stroke (propp) i våras och det var en liten en. Hon fick de där typiska symptomen att ena sidan av kroppen inte lydde henne. Men för min mamma så gick det tillbaka. Nu var inte min mamma i närheten av att bli så hårt drabbad som din mamma verkar blivit, men första tiden var jobbig med mycket tankar.
Nu vet jag inte vad läkarna sagt till dig, men räkna med att det kanske tar ett år innan du faktiskt vet hur mycket bättre hon blir för det tar tid för hjärnan att återhämta sig. Om du inte fått nån information från läkarna så ring och fråga dom. Dom kan nog inte säga hur mycket bättre hon kan bli, men kanske kan ge dig en tidrymd när du ska kunna se om hon blir bättre eller inte. Och för din egen del kanske även söka upp en kurator och prata med.
Hur man hanterar det är olika från person till person. Men mitt råd till dig. Var inställd på att din mamma inte kommer bli bättre än hon är idag, men hoppas på det bästa och sen ta en dag i taget.
.
Starta ny diskussion