Jag tror även läkarna har svårt många gånger att avgöra vad som är vad och beror på vilket då? Du har ju en CP-skada och den typen av skador är ju olika från person till person.

Du skriver ofta att du upplever dig ha varit "hårt hållen" som barn men det kan ju också ha varit att dina föräldrar och din bror bara velat lära dig "vanliga regler" och på det sättet kanske blivit lite överbeskyddande.

Även "friska" människor måste ibland hålla tillbaka sina känslor för att det kanske är opassande eller på något sätt störande.

Jag som har arbetat med svårt sjuka människor (döende) kan t.ex inte bara bryta ihop och börja gråta, som exempel, utan måste stävja mina känslor i mötet med patient och anhöriga.

Däremot har jag gråtit efteråt många gånger och när jag kommit hem.

Jag vet att du också berättat att din bror inte vill att du ska blogga för att du skriver alldeles för öppet och jag kan delvis hålla med honom när jag läst vissa av dina inlägg här på iFokus. Du lämnar ut dig på ett sätt som kanske inte är så lämpligt alla gånger för helt främmande människor.

Du kanske kan skriva dagbok istället. Antingen i pappersform eller på datorn.

Det finns mycket märkliga människor "på nätet" och man ska vara försiktig med vad man lämnar ut.

#1 Tack så mycket! Jag vet redan att det finns mycket märkliga människor på internet som inte alltid är snälla och därför har jag min blogg i Microsoft Office Word. Jag vet också att det här till att man lägger band på sina känslor eftersom det inte alltid är passande att man släpper ut allt, men för mig innebär det att jag verkligen måste tänka på att inte släppa ut dem och koncentrera mig på det. Det kräver en fruktansvärd kraftansträngning och även om jag kämpar mig blå finns det ändå ingen garanti för att det kommer att lyckas hel och fullt! Därför blir det en ständig kamp emot mig själv och emot mitt handikapp.

Det är svårt att sätta sig in i din situation men du beskriver det bra och jag kan förstå att det tar en hel del kraft.

Jag har ju också numera en neurologisk skada men den liknar inte din alls men det har skett förändringar med mig sedan jag opererade bort en tumör i hjärnan och vissa saker är inte som förr.

Jag blir oerhört trött av andra orsaker. Klarar inte saker som jag med lätthet och glädje gjorde förr.

Vad jag ville komma fram till var egentligen att dina föräldrar/syskon förmodligen enbart vill dig väl och vill skydda dig från att råka illa ut. Du kan uppleva det som att de är stränga och tjatiga men kanske är det ändå det som har fått dig att "komma så långt" som du har gjort?

Hade du fått helt fria tyglar så kanske du hade hamnat i ett större utanförskap och haft ännu svårare att förstå det sociala sammanhanget människor emellan.

Nu var det ju visserligen inte alls svar på din fråga men det kanske inte gör någonting.

#3 Nej, egentligen är den här tråden felplacerad eftersom jag i grund och botten undrade om mina rörelser går att jämföra med tics. De utlöses av stark känslor, men jag undrar om ticsen vanligen gör det. De är väl mer ett sorts tvångsbeteende. Därför ställde jag även frågan i Psykologi. Vad synd att det inte finns någon sajt som tar upp neuropsykiatriska funktionsnedsättningar särskilt och frågor kring det.

Här kommer en länk om tics.

Du har ju sajten Bokstavsfolk iFokus också.

#5 Jag kollade upp sodan och hittade en flik där min fråga skulle kunna ha passat in.

Skulle gissa att det är kopplat mer till Autism än CP-skadan (vilket du också hade som jag förstår det?). Brukar då kallas stereotypier eller stimming, kort för självstimulerande beteende, som kan ta lite olika uttryck. Väldigt vanligt iaf med autism och att t.ex. vifta med händer, hoppa/skutta, snurra, gå på tå och lite allt möjligt annat.

Kan tycka det är väldigt rörigt med vad som är vad själv med stims eller tics, och har väl lite både och själv, och skulle ju va ännu rörigare om man lägger spasmer till det.

#8 Okej, tack så mycket!