Det kom som en smäll. Jag gick från ett "normalt" liv till att allt rasade för mig. Jag började somna överallt och ingenstans. Min nätter blev bara värre och värre. Jag började drömma mardrömmar och vaknade upp flera gånger på nätterna. Min vardag blev tillslut för svår att klara av. 

Det första jag gjorde var att jag gick till vårdcentralen och fick svaret att jag hade ångest och att de kunde erbjuda mig en samtalsterapeut. 

Månaderna gick och ingenting blev bättre. Jag började vakna upp om nätterna, förlamad. Mystiska skepnader rörde sig i mitt rum, men jag kunde inte röra på mig. Jag kunde inte ropa på hjälp. Jag kunde bara ligga där och känna hur de sög ur luften ur mig. Detta började hända varje natt, ibland flera gånger per natt. 

När jag berättade detta för min vårdcentral tittade de väldigt konstigt på mig och satte återigen - ångest. 

Jag berättade om händelserna som hände mig på nätterna för andra för att se om någon kanske kände igen sig. Ofta fick jag bara svaret: 

-Nja.. Nä, det känner jag inte igen. 

Eller

- Det är säkert bara en dröm. 

Det har t.o.m. hänt att folk har frågat om jag tar droger. 

Besvären blev så svåra att jag inte längre kunde gå i skolan som jag skulle. Men jag gav mig inte. Jag visste att problemet inte var ångest. Det måste vara något annat. Så jag fortsatte att ringa och tjata på min vårdcentral om att få komma och reda ut detta. Så en dag fick jag komma och prata med ytterligare en läkare. Det räckte med att berätta att jag vaknade om nätterna och var förlamad så visste han. Han skickade mig till neurologen där jag fick dela min historia ytterligare en gång och efter utredningen fick jag diagnosen Narkolepsi. 

Men här tar inte historien slut. Jag anser att bara för att man fått sin diagnos så blir inte allt alltid bättre. Jag tycker att man ska "prova ut" neurologer som man provar ut mediciner. Det är lika viktigt att kontakten mellan dig och din neurolog funkar som att medicinerna gör det med.